M i m s i p o p

Mingel stod på agendan efter en discoshow som även den gick över förväntan. Tänk att denna pratstund är så mycket roligare den här säsongen när man har en ny sorts trygghet inom en. Ikväll gick jag fram till två flickor och började prata med dem, ena flickan ville till slut inte att jag skulle gå, men jag var ju tvungen att städa, byta om, dra av mig sminkmasken osv, så tillslut gick jag motvilligt backstage. Väl färdig gick jag genom lobbyn och träffade på henne igen. Det slutade med att vi (jag) satt på huk i säkert tjugo minuter och pratade.

 

Hon berättade om allt ifrån sin upplevelse av flätningen av hennes nyfriserade hår, till hur hennes kläder är sorterade i lådorna där hemma, att hon bara fått köpa ett av Lollo och Berniegosedjuren till frågor om mina örhängen. Jag skulle lätt ha kunnat suttit där resten av natten, (klockan var minst halv tolv redan) för den här sexåringen visade inte det minsta tecken på att vara trött. Hon undrade efter ett tag om jag skulle ha varit hemma nu om jag inte umgåtts med henne, och visst hade jag varit det. Hon kände nog att jag pratade och lyssnade på henne för att jag genuint ville det. 

 

 

Det var bara hon och jag i korridoren och nu när jag har min upplysta skäm framför mig i ett kolsvart, ensamt rum, finns hon ändå med mig och jag saknar henne redan. Imorgon hoppas jag få veta mer om henne och hur hon tänker kring saker och ting. Kanske får man ännu någon klurig fråga som man får svara lika klurigt tillbaka på i hopp om att inte göra för stort inflytande på barnet. Men tänk, det gör man ändå, bara genom att finnas där och vara sig själv.

 

Ikväll påmindes jag ännu en gång om varför jag älskar mitt jobb. Den här flickan fick mig att le hela vägen hem och när jag nu skriver det här gör jag det av kärlek till denna nyfikna sexåring som absolut inte ville gå och lägga sig och så gärna ville ha samma läppstift som jag.