M i m s i p o p

Jag saknar att leka. Busa, springa, hitta på, kittla, gå in i en karaktär, skapa - allt som lek handlar om. Kan knappt bärga mig tills hotellet invarderas av myror-i-brallan-barn, dessa små liv får så mycket ont att försvinna och så mycket gott att växa.

 

 

Det här med att leka som vuxen då, är man barnslig eller är det så att man har barnasinnet kvar? Enligt mig är man inte vuxen när man slutar leka - snarare barnslig när man försöker spela vuxen. Det är så ofta som vi vuxna (och åter igen, när blir man vuxen och vad är egentligen beskrivningen av det?), eller faktiskt redan från när barn börjar se sig själv som stora, som leken ses som just barnslig, töntig. Ofta klingar det negativt, men när vi väl befinner oss i leken brukar de flesta grupper (olika team, konfirmandgrupper, även de där äldre barnen som utåt redan slutat leka) finna genuin glädje i den och kanske framförallt i den sociala gemenskapen som där och då tas till den mera basala nivån där dagliga krav sänks och vi tillåts göra fel och kanske se lite fula (eller mindre uppsnofsade) ut.

 

Barnslig är för mig snarare synonym med omogen, att inte kunna ta ansvar och reagera som ett barn i jobbiga/oväntade situationer. Att ha barnasinnet kvar känner jag är i liknelse med att kunna skoja, inte ta sig själv på för stort allvar och se charmen i att upptäcka nya saker. Jesus (om man nu vill tro på honom) strök alltid under med hur viktiga just barnen i vårt samhälle är och att vi ska bli mer som dem.

 

 De är nyfikna, de har inga fördomar, deras känslor är äkta - du kan säkert komma på hundra saker till som stämmer överens med bilden av ett barn.

Det tåls att ta sig en funderare på just det - för den synen är enligt mig inte helt fel. Tänk om vi vore mer som dem. (Visst gäller det inte alltid, men ni förstår nog vad jag vill få fram).